Jag är mamma till två underbara flickor som är trespråkiga. Samtidigt är jag en språkälskande språkvetare som tycker om att lära mig nya språk och drar mig inte för att prata fastän jag inte riktigt behärskar språken.

Då vi pratar tre språk i familjen möter vi ofta frågor, positiva reaktioner och nyfikenhet från omgivningen. Föräldrar och blivande föräldrar med andra språk i ryggsäcken vill ofta veta hur vi gått till väga, samt vill ha råd om hur de själva ska göra.

Flerspråkighet hos barn- hur fungerar det i praktiken?

(Plus lite annat gott och blandat!)

fredag 26 februari 2010

Flerspråkighet. Att vara konsekvent.

När vi väl pratade med våra familjer och släktingar så poängterade vi vikten av att vara konsekventa med språken. Vi kände att det var viktigt för oss att man verkligen håller sig till det språk man ska prata med henne. Från vad jag har läst, men även från lärarutbildningen, visste vi att en konsekvent hållning skulle ge en bättre grund för henne. Dessutom gick jag väl lite till överdrift i mitt förklarande för dem så att de verkligen skulle förstå att det var viktigt. Så här i efterhand får det mig att dra på smilbanden lite. Egentligen skulle det inte göra nåt om de hade blandat språken för K hade lärt sig ändå, men det vi huvudsakligen var ute efter var just att hon skulle exponeras för språken så mycket som möjligt. Riktigt så enkelt lade jag nog inte fram det för de stackarna, det hela tog nog en lite mer dramatisk omväg. Ett barn blir inte förvirrat, som man kanske kan tro, av två språk eftersom de skiljer språken åt via ljudsystemet. Därför behöver man inte hålla sig till ett språk ur det hänseendet, men personligen tycker jag att om man är konsekvent med detta och håller sig verkligen till sitt språk så främjar det barnets språkutveckling otroligt mycket. Dessutom så har svenskan ett sånt övertag när det kommer till exponering att det inte är nödvändigt att känna någon rädsla eller oro inför att barnet inte skulle lära sig svenska.

Så kände vi, men det visade sig att andra runt oss kände en osäkerhet inför det här, vilket i praktiken ledde till otaliga diskussioner och till och från lite sura miner när jag hörde någon prata och leka på svenska med K. Hon måste faktiskt lära sig lite svenska också hette det från deras håll. Det gjorde att jag så småningom fick smeknamnet Språkpolisen. Visst, så här i efterhand kanske det inte känns så farligt att någon skulle ha lekt på svenska med henne i en halvtimme, men det var inte bara det att jag ville att K skulle få höra minoritetsspråken mycket, utan att även ändra ett beteende hos andra vuxna runt omkring henne. Tanken var också att de skulle vänja sig vid att man pratar persiska/ungerska med henne och att det är det som är det naturliga. Vår tanke med det konsekventa var mer långsiktigt än en lekstund här eller där på svenska, vilket i sig inte skulle ge K så mycket. Man måste även ha i åtanke att jag och min kille S pratar svenska med varandra, så K fick höra väldigt mycket svenska dagligen ändå. Att ändra vuxna människors beteenden är lättare sagt än gjort, det kan nästan alla hålla med om.

Men vår envishet och ihärdighet ledde till att nu, efter nästan tre år, kan släktingar komma på sig själva om de använder svenska ord när de pratar med henne. Hela den här utvecklingen och min roll som språkpolis har fått oss själva att bli medvetna om vårt språk, vilket är väldigt roligt och intressant. Jag kommer till det i nästa inlägg. Jag är fortfarande språkpolis, för det är aldrig fel att vara där och påminna ibland.

Nu sover barnen, så jag måste njuta av min egentid och mysa med en kopp te och förhoppningsvis något vettigt på TV. Något vettigt på TV är en bristvara.

1 kommentar:

  1. Konsekvens är otroligt betydelsefullt.
    Att i olika situationer kunna prata olika språk är väl knappast ett bekymmer. Det man måste stå emot är att utnyttja dåliga "genvägar", så att man blandar språken i en mening eller dialog för att "förenkla"- det blir som att fuska med styrketräning, man tror att man gör vad som borde göras men önskat resultat uteblir.
    Det är ganska lätt att inlemma främmande ord i språket i en flerspråkig miljö, och vara omedveten om att detta inte fungerar alls utanför denna kontext- t.ex. med enspråkiga släktingar. Jag "förstår inte ordet" om mina barn försöker fuska med insatta ord på fel språk istället för att leta efter rätt ord, eller fråga om ordets faktiska lydelse.
    Sen är det självklart så att balans måste finnas så att bra försök belönas och ett individanpassat motstånd finns för bästa utveckling- vi "ser" ju att babyn tar sina små steg, inte att han däremellan ramlar omkull...

    SvaraRadera