Vår språkresa med K började redan i förlossningsrummet då barnmorskan lade henne på mitt bröst. Det var så överväldigande och vi var så lyckliga att det inte går att beskriva med ord. Just i denna sekund började vår resa. Jag rabblade på persiska om hur underbar hon var och att det var hon som varit i min mage så länge, och nu slutligen kommit ut och dessutom gjort så att mamma hade haft så ont. Såhär i efterhand känner jag att jag kanske inte borde ha börjat vår bekantskap med att tala om sånt för henne, men jag var inte riktigt klar i huvudet. =) Samtidigt stod S och pratade med henne och upprepade orden "lilla ängel" på ungerska. Kis angyal [kish andjal].
Jag tror inte det finns någon som vet hur mycket bebisar egentligen förstår av det som händer runt omkring dem. Därför är jag av den tron att man ska tro på barns förmåga att förstå och absolut inte underskatta den. Att prata med barn redan från början är väldigt viktigt. Barnet känner igen våra röster från tiden i magen, vilket ger en trygghetskänsla. Om man sjöng en speciell sång när bebisen var i magen kan den nu bli lugn av att höra den.
Barn har en inneboende lust till att vilja förstå och kommunicera och visar ett stort intresse för den som talar till dem. Alla har vi varit med om bebisar som bara stirrar och iakttar oss med stora ögon när man pratar och leker med dem.
En annan sak att tänka på är att vi alla pratar på olika sätt med våra bebisar. Det finns självfallet inget rätt eller fel. Vissa hatar att prata bebisspråk, medan andra bara pratar på detta sätt. Det viktiga är att vi använder oss av språk på olika sätt och även ger det lilla barnet utrymme att komma med svar. Just i början är det mest troligt att det kommer en ordentlig spya över din, antagligen redan väldigt nerspydda, tröja, eller en ordentlig rap som tack för maten. Men så småningom kommer de små söta ljuden och jollret.
Prata, läs, sjung och lyssna till ditt barns signaler. Alla dessa saker stimulerar barnets språk och tal. Jag kommer ihåg att både S och jag sjöng väldigt mycket för K den första tiden, vilket kändes väldigt givande för oss och som vi upplevde det, även för henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Åh va roligt att läsa! Mycket bra information och roligt.
SvaraRaderaJag gillar att du slår ett slag för att vi inte ska underskatta barnens förmåga, som vi vuxna ofta tyvärr gör. Vi behöver lyssna på barnet och respektera dess åsikter även när de är små.
Det finns också forskning som visar på att vi faktiskt pratar annorlunda med flickor och pojkar, redan från födseln. Man använder olika sorts ord för att beskriva kille resp. tjej. Här har vi vuxna också ett ansvar.
Mera, mera! :) kram Sabe.
Roligt att du gillar det! Ja det är intressant att man pratar olika med flickor och pojkar.Själv försökte jag vara neutral från början och jag är fortfarande väldigt medveten om det. Tyvärr så upptäcker man efter ett tag att man är en liten droppe i havet. Man känner sig så liten eftersom barnen bombarderas från alla håll med olika könsroller. Det blir till slut väldigt frustrerande och jobbigt att bibehålla samma ambition. Anledningen att ambitionen dalar är inte att man inte vill, utan att det inte räcker att vara neutral utan man måste snarare hela tiden försöka väga upp och det kan till slut ta på krafterna. Men än har jag krafter kvar!
SvaraRadera